Halv fem på eftermiddagen är en otacksam tid att köra ståupphumor på - i Stadshallens trista stora sal dessutom - men Elin Nordén, Özz Nûjen och Anna-Lena Brundin gör ett bra jobb med att få igång publiken. Det funkar om inte annat utmärkt som en aptitretare inför resten av kvällen.
Festivalens program är liksom förra året varierat, från dessa ensamma ståuppare på en tom scen till talkshows och framträdanden som nästan dränks i rekvisita. Samtliga behövs om en bred humorfestival ska lyckas locka en stor publik med spretande smak (och det säger jag fullt medveten om festivalpublikens relativa homogenitet).
Utifrån detta är The Pajama Men från Albuquerque en närapå perfekt bokning. Shenoah Allen och Mark Chavez är publikvänliga men aldrig simpla, snarare supersmarta i sin blixtrande snabba sketchshow, där de utan rekvisita och klädbyten iscensätter en myriad fragmenterade scener med en skärpa och komisk tajming som imponerar. Stundtals blir det lite väl flamsigt och teaterapigt, men det är en mindre invändning.
En annan synkad duo är Emma Hansson Löfgren och Sissela Benn, som repriserar sina aktivistkaraktärer Haggan och Ludret från förra årets festival, och även om det till stor del framförs bekant material är det alltid roligt att se detta skånska komikerpar.
Det hedrar också festivalen att bjuda in gäster från humorns värld för samtal om sina liv och erfarenheter, som ärrade TV-producenten John Lloyd, vars karriär sträcker sig från Not the Nine O’Clock News via Black Adder till frågeprogrammet QI. Hans pratstund med Wester och Jansson på ett nästan fullsatt Kino blev en underhållande timme, där Lloyd reflekterade över då och nu, mindes friheten han hade i början av sin karriär och pratade om sin vänskap med Stellan Sundahl.
Nyazeeländaren Sam Wills kallar sig The Boy with Tape on His Face när han framför sin föreställning som skulle kunna beskrivas som ny-mim. Med en bit svart maskeringstejp för munnen använder han sig av musik, ljudeffekter och oändligt med prylar för att roa stora salen i AF-borgen, och han lyckas till fullo - men förlitar sig irriterande mycket på delaktighet från publiken, i form av (o)frivilliga statister som dras upp på scen för att bistå honom i diverse halvförnedrande nummer. När tre hopplöst stela gubbar i grått ska koreograferas för ett taffligt dansnummer är stämningen farligt nära firmafest. Publiken ylar av skratt.
Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-09-04.
