Fred Armisen



- I fucking love Sweden...

Fred Armisen är lätt jetlaggad, men pigg och väldigt nöjd över att befinna sig på nordliga breddgrader. Han är i Sverige för att prata om sitt sketchprogram Portlandia, som han skapat och medverkar i tillsammans med Carrie Brownstein, rockmusiker med ett förflutet i inflytelserika riot grrrl-bandet Sleater-Kinney, och som nu är frontfigur i Wild Flag.

Armisen har själv en bakgrund som trummis i olika rockband, men är idag mest känd för sin medverkan i direktsända TV-underhållningen Saturday Night Live, en amerikansk humorinstitution på NBC där han är inne på sin tionde säsong som fast ensemblemedlem - en evighet i ett program som har en närmast manisk omsättning av medarbetare.

- Men det känns inte som tio år! Varje vecka är en utmaning, det är ett program i ständig förändring. Jag inser att jag inte kan vara kvar där hur länge som helst, men jag är närmast oförmögen att planera mitt liv ändå, så det är inget jag tänker på, säger komikern.

Att Brownsteins och Armisens humoristiska kortfilmer, som de började göra under namnet Thunderant mest för att roa sig själva under turné- och sändningsuppehåll för några år sedan, skulle leda till en TV-serie tycks också vara resultatet av en serie lyckliga omständigheter.

- Vi har varit vänner länge, och ville göra något kreativt ihop. Men att starta ett band var uttjatat, vi ville göra något annat. Att filma små sketcher kändes mer udda, och därmed roligare. Men vi visste inte vad vi skulle göra med dem, så vi lade upp dem på vår hemsida och sedan ledde det ena till det andra.

Portlandia utspelar sig i Portland, Oregon, en stad som de senaste åren fått en image i USA som ett centrum för allsköns alternativa kulturer och progressivt leverne. På gott och ont, såklart - huruvida man uppfattar staden som en tillflyktsort för den moderna, medvetna människan, eller som en outhärdligt självgod hipsterkoloni, ligger i betraktarens öga. Det är denna ambivalenta inställning till staden som Brownstein och Armisen använder som bas för sina satiriska sketcher. Armisen vidhåller dock att deras kärlek för staden dominerar över cynismen. Brownstein bor sedan länge i Portland, och varje sommar när SNL har uppehåll åker Armisen dit från New York och hälsar på.

Men det är något med Portlandia som gör att den geografiska hemvisten spelar mindre roll än man först kan tro. Förutom att sketcherna i sig är roliga så fångar duons iakttagelser något i samtidens specifika uttryck som går bortom Portlands stadsgränser och blir till komiskt allmängods, vilket också seriens popularitet vittnar om.

Sketcher om ängsliga hipsters, urspårad återvinning och en borgmästare som “kommer ut” som basist i ett reggaeband kan många skratta till oavsett om de bor i Portland eller Malmö. Att baksidan med många samtidsmarkörer skulle innebära att Portlandia snabbt känns daterat är enligt Armisen inget som går att planera för.

- Vi kan inte hänga upp oss på att vara tidlösa eller inte ha med populärkulturella referenser som är inaktuella om två år. Jag kan fortfarande titta på gamla SNL-avsnitt från sjuttiotalet där man pratar om politiker som jag aldrig hört talas om - men det är fortfarande roligt! Det enda vi kan göra är att försöka vara roliga här och nu.

Hade ni föreställt er att programmet skulle kunna funka även utanför USA?

- Vi hade ingen aning om hur Portlandia skulle tas emot, vare sig i USA eller utomlands. Vi blev överlyckliga när vårt pilotavsnitt ledde till en serie, och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi nu spelat in en andra säsong. Att jag sitter här i Sverige och pratar om programmet känns helt overkligt.

Vad säger folk i Portland om Portlandia?

- Alla är otroligt positiva, de vet att vi inte gör narr av dem. Folk låter oss bo hos dem, spela in hos dem. Vi har fått ett fantastiskt bemötande. Det är ganska överväldigande.

Martin Degrell

En kortare version av den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2012-02-10.

Malmö Comedy Festival 2012

Ett flertal av Sveriges främsta komiker uppträdde i Malmö under söndagen. Till skillnad från Lunds humorfestival, som sprider ut sig över staden på flertalet lokaler under en hel helg, koncentrerar sig nämligen femårsjubilerande Malmö Comedy Festival på en eftermiddag och kväll, på ett samlat ställe: Slagthuset i Malmö. Bitvis känns det mer som en mässa än en festival, kanske beroende på lokalen.

Men den kompakta inramningen gör arrangemanget till en komfortabel tillställning - den månghövdade publiken glider smidigt mellan de olika scenerna, och programmets struktur, där varje komiker får ungefär tio minuter på sig, gör att även om man råkar ut för någon mindre imponerande skämtare dröjer det inte länge förrän det står en ny förmåga på scen. Timlånga pass med snabbt mingel och bensträckning däremellan. Det är humor på löpande band, och stämningen är uppsluppen och entusiastisk. Måndags morgon känns långt borta.

Även formmässigt har festivalen en tydligare inriktning än sin yngre namne i Lund - det är ur den klassiska ståuppkomiken i klubbmiljö som evenemanget sprungit, och det är denna renodlade form som står i centrum. En person, en mikrofon. Överlag premieras den gimmickbefriade humorn - komiker kan presenteras som “gotlänningen” eller “HBT-personen” men själva akterna går bortom stereotyperna. Det är en befriande trend.

Under det inledande passet blandas välkända namn som Zinat Pirzadeh och Jonas Gardell med yngre stjärnor som Martin Lagos, och under rubriken “Nästa generation” presenteras ett gäng lovande komiker, däribland Södra Sandby-sonen Henrik Mattisson, som blir ett namn att hålla på minnet.

Publiken trivs, och stämningen når en febertopp när Robin Paulsson gör ett oannonserat inhopp på en av de mindre scenerna. Energin förvaltas på ett utmärkt sätt av Ann Westin och Kristoffer Appelqvist. Den sistnämnda är möjligen festivalens stora behållning, med sina hemvändande anekdoter om ett förflutet Malmö som både är syrligt träffsäkra och halsbrytande roliga.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-30.

Arlövsrevyn 2012


Den lilla foajén på Arlövs teater är fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla besökare. Det är uppklätt, glatt och familjärt. I ett hörn spelas dansbandsmusik; det gratuleras och lämnas över blommor. En söt doft av damparfym och praliner slår emot mig. Det är premiär.

Arlövsrevyns framgångar är väldokumenterade: revyn körs för artonde året i rad, och trots att spelschemat sträcker sig in i april är biljetterna redan nu i princip slutsålda. Samtidigt som populariteten inte går att ifrågasätta får jag ändå en känsla av tidsresa under kvällen som går - revyn som fenomen representerar för mig en annan tids underhållning, med en annan tids uppfattning om humor, som inte alltid går i takt med samtiden. Kanske är det den höga medelåldern i salongen som spökar - här är Lilla Fridolf mer bekant än Lil Wayne - men den breda, folkliga varietéshow som en gång var mainstream känns idag nästan som en subkultur, och för yngre personer med ett intresse av showbizhistoria är den värd att besöka enbart av den anledningen.

En nummerrevy av det här slaget har ingen övergripande handling utan fungerar till stor del som ett slags scenens årskrönika, där vi tillsammans med artisterna återupplever det 2011 vi nyss lämnat bakom oss. Kommentarer om samtidsfenomen (Zumba) och kändisar (Zlatan) blandas med sketcher, sånger och regelrätta vitsar av såväl rumsren som ekivok art. Lite sång, lite dans, lite fräckt, lite skratt. Det spretiga innehållet ligger i revyns natur och är både dess charm och dess förbannelse.

Numren rivs av i ett högt tempo med knappt så mycket som en andningspaus mellan dem, och tur är nog det - annars hade den redan väl tilltagna speltiden blivit ännu längre. Det är sympatiskt att vilja ge publiken så mycket underhållning som möjligt, men tre timmar mellan insläpp och utgång är i längsta laget. En strängare bearbetning av materialet hade antagligen förbättrat upplevelsen för både publiken och de andfådda, hårt arbetande stjärnorna. I övrigt är produktionen välgjord och den samspelta ensemblens entusiasm är smittsam. Årets gäststjärna Siw Malmkvist, 75 år ung, används klokt och får kvällens varmaste applåder.

Den obligatoriska politiska satiren som dyker upp i ett par nummer är snäll och lär inte uppröra någon. Mest krut läggs på oppositionen. Kanske inte så konstigt med en så skämtinbjudande galjonsfigur som Håkan Juholt (en porträttlik Anders Aldgård), men satir brukar vara som mest effektiv ju högre upp den slår - därför är det förvånande att en satirmogen makthavare som statsministern överhuvudtaget inte nämns. Andra inslag kan beskrivas som gladpopulistiska, som när man till stormande applåder drar en harang om hur man borde byta plats på Caremas vårdtagare och landets fängelsekunder, eftersom internerna har det så mycket bättre än de gamla; eller när man gör sig lustig över höstens Kinapuffsdebatt.

Dylika unkna skämt lämnar en dålig eftersmak, men Kent Nilsson och kompani har ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Man känner sin publik, och publiken älskar varje sekund av föreställningen. När jag lämnar salongen efter sista numret suckar damen intill uppgivet: “Och så var det över!”

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-07.