Malmö Comedy Festival 2012

Ett flertal av Sveriges främsta komiker uppträdde i Malmö under söndagen. Till skillnad från Lunds humorfestival, som sprider ut sig över staden på flertalet lokaler under en hel helg, koncentrerar sig nämligen femårsjubilerande Malmö Comedy Festival på en eftermiddag och kväll, på ett samlat ställe: Slagthuset i Malmö. Bitvis känns det mer som en mässa än en festival, kanske beroende på lokalen.

Men den kompakta inramningen gör arrangemanget till en komfortabel tillställning - den månghövdade publiken glider smidigt mellan de olika scenerna, och programmets struktur, där varje komiker får ungefär tio minuter på sig, gör att även om man råkar ut för någon mindre imponerande skämtare dröjer det inte länge förrän det står en ny förmåga på scen. Timlånga pass med snabbt mingel och bensträckning däremellan. Det är humor på löpande band, och stämningen är uppsluppen och entusiastisk. Måndags morgon känns långt borta.

Även formmässigt har festivalen en tydligare inriktning än sin yngre namne i Lund - det är ur den klassiska ståuppkomiken i klubbmiljö som evenemanget sprungit, och det är denna renodlade form som står i centrum. En person, en mikrofon. Överlag premieras den gimmickbefriade humorn - komiker kan presenteras som “gotlänningen” eller “HBT-personen” men själva akterna går bortom stereotyperna. Det är en befriande trend.

Under det inledande passet blandas välkända namn som Zinat Pirzadeh och Jonas Gardell med yngre stjärnor som Martin Lagos, och under rubriken “Nästa generation” presenteras ett gäng lovande komiker, däribland Södra Sandby-sonen Henrik Mattisson, som blir ett namn att hålla på minnet.

Publiken trivs, och stämningen når en febertopp när Robin Paulsson gör ett oannonserat inhopp på en av de mindre scenerna. Energin förvaltas på ett utmärkt sätt av Ann Westin och Kristoffer Appelqvist. Den sistnämnda är möjligen festivalens stora behållning, med sina hemvändande anekdoter om ett förflutet Malmö som både är syrligt träffsäkra och halsbrytande roliga.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-30.

Arlövsrevyn 2012

Den lilla foajén på Arlövs teater är fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla besökare. Det är uppklätt, glatt och familjärt. I ett hörn spelas dansbandsmusik; det gratuleras och lämnas över blommor. En söt doft av damparfym och praliner slår emot mig. Det är premiär.

Arlövsrevyns framgångar är väldokumenterade: revyn körs för artonde året i rad, och trots att spelschemat sträcker sig in i april är biljetterna redan nu i princip slutsålda. Samtidigt som populariteten inte går att ifrågasätta får jag ändå en känsla av tidsresa under kvällen som går - revyn som fenomen representerar för mig en annan tids underhållning, med en annan tids uppfattning om humor, som inte alltid går i takt med samtiden. Kanske är det den höga medelåldern i salongen som spökar - här är Lilla Fridolf mer bekant än Lil Wayne - men den breda, folkliga varietéshow som en gång var mainstream känns idag nästan som en subkultur, och för yngre personer med ett intresse av showbizhistoria är den värd att besöka enbart av den anledningen.

En nummerrevy av det här slaget har ingen övergripande handling utan fungerar till stor del som ett slags scenens årskrönika, där vi tillsammans med artisterna återupplever det 2011 vi nyss lämnat bakom oss. Kommentarer om samtidsfenomen (Zumba) och kändisar (Zlatan) blandas med sketcher, sånger och regelrätta vitsar av såväl rumsren som ekivok art. Lite sång, lite dans, lite fräckt, lite skratt. Det spretiga innehållet ligger i revyns natur och är både dess charm och dess förbannelse.

Numren rivs av i ett högt tempo med knappt så mycket som en andningspaus mellan dem, och tur är nog det - annars hade den redan väl tilltagna speltiden blivit ännu längre. Det är sympatiskt att vilja ge publiken så mycket underhållning som möjligt, men tre timmar mellan insläpp och utgång är i längsta laget. En strängare bearbetning av materialet hade antagligen förbättrat upplevelsen för både publiken och de andfådda, hårt arbetande stjärnorna. I övrigt är produktionen välgjord och den samspelta ensemblens entusiasm är smittsam. Årets gäststjärna Siw Malmkvist, 75 år ung, används klokt och får kvällens varmaste applåder.

Den obligatoriska politiska satiren som dyker upp i ett par nummer är snäll och lär inte uppröra någon. Mest krut läggs på oppositionen. Kanske inte så konstigt med en så skämtinbjudande galjonsfigur som Håkan Juholt (en porträttlik Anders Aldgård), men satir brukar vara som mest effektiv ju högre upp den slår - därför är det förvånande att en satirmogen makthavare som statsministern överhuvudtaget inte nämns. Andra inslag kan beskrivas som gladpopulistiska, som när man till stormande applåder drar en harang om hur man borde byta plats på Caremas vårdtagare och landets fängelsekunder, eftersom internerna har det så mycket bättre än de gamla; eller när man gör sig lustig över höstens Kinapuffsdebatt.

Dylika unkna skämt lämnar en dålig eftersmak, men Kent Nilsson och kompani har ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Man känner sin publik, och publiken älskar varje sekund av föreställningen. När jag lämnar salongen efter sista numret suckar damen intill uppgivet: “Och så var det över!”

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-07.