Den lilla foajén på Arlövs teater är
fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla besökare. Det är
uppklätt, glatt och familjärt. I ett hörn spelas dansbandsmusik;
det gratuleras och lämnas över blommor. En söt doft av damparfym
och praliner slår emot mig. Det är premiär.
Arlövsrevyns framgångar är
väldokumenterade: revyn körs för artonde året i rad, och trots
att spelschemat sträcker sig in i april är biljetterna redan nu i
princip slutsålda. Samtidigt som populariteten inte går att
ifrågasätta får jag ändå en känsla av tidsresa under kvällen
som går - revyn som fenomen representerar för mig en annan tids
underhållning, med en annan tids uppfattning om humor, som inte
alltid går i takt med samtiden. Kanske är det den höga medelåldern
i salongen som spökar - här är Lilla Fridolf mer bekant än Lil
Wayne - men den breda, folkliga varietéshow som en gång var
mainstream känns idag nästan som en subkultur, och för yngre
personer med ett intresse av showbizhistoria är den värd att besöka
enbart av den anledningen.
En nummerrevy av det här slaget har
ingen övergripande handling utan fungerar till stor del som ett
slags scenens årskrönika, där vi tillsammans med artisterna
återupplever det 2011 vi nyss lämnat bakom oss. Kommentarer om
samtidsfenomen (Zumba) och kändisar (Zlatan) blandas med sketcher,
sånger och regelrätta vitsar av såväl rumsren som ekivok art.
Lite sång, lite dans, lite fräckt, lite skratt. Det spretiga
innehållet ligger i revyns natur och är både dess charm och dess
förbannelse.
Numren rivs av i ett högt tempo med
knappt så mycket som en andningspaus mellan dem, och tur är nog det
- annars hade den redan väl tilltagna speltiden blivit ännu längre.
Det är sympatiskt att vilja ge publiken så mycket underhållning
som möjligt, men tre timmar mellan insläpp och utgång är i
längsta laget. En strängare bearbetning av materialet hade
antagligen förbättrat upplevelsen för både publiken och de
andfådda, hårt arbetande stjärnorna. I övrigt är produktionen
välgjord och den samspelta ensemblens entusiasm är smittsam. Årets
gäststjärna Siw Malmkvist, 75 år ung, används klokt och får
kvällens varmaste applåder.
Den obligatoriska politiska satiren som
dyker upp i ett par nummer är snäll och lär inte uppröra någon.
Mest krut läggs på oppositionen. Kanske inte så konstigt med en så
skämtinbjudande galjonsfigur som Håkan Juholt (en porträttlik
Anders Aldgård), men satir brukar vara som mest effektiv ju högre
upp den slår - därför är det förvånande att en satirmogen
makthavare som statsministern överhuvudtaget inte nämns. Andra
inslag kan beskrivas som gladpopulistiska, som när man till
stormande applåder drar en harang om hur man borde byta plats på
Caremas vårdtagare och landets fängelsekunder, eftersom internerna
har det så mycket bättre än de gamla; eller när man gör sig
lustig över höstens Kinapuffsdebatt.
Dylika unkna skämt lämnar en dålig
eftersmak, men Kent Nilsson och kompani har ingen anledning att ändra
på ett vinnande koncept. Man känner sin publik, och publiken älskar
varje sekund av föreställningen. När jag lämnar salongen efter
sista numret suckar damen intill uppgivet: “Och så var det över!”
Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-07.
